Tillbaka till
w
ww.signalspaning.se

 

Om TES – Teknisk Signalspaning

Teknisk Signalspaning riktar sig mot kommunikation med ”tekniskt innehåll ”.
Typiska mål för spaning är radarstationer, IK (igenkänningssignaler), navigeringssystem och sikten. Den tekniska signalspaningen kan delas upp i två vägar:

1. Den taktiska/operativa som syftar till att följa ”motståndarens” rörelser. Har man tidigare fastställt att en viss ”radiosignatur” kommer från en viss båt eller flygplan så kan man följa dess rörelser. Genom fortlöpande och långsiktigt insamlande av ”radiosignaturer” byggs ett bibliotek upp med information om olika radiosignaler – Signalreferensbiblioteket. Syftet är bland annat att ge våra egna stridskrafter information och varning om att till exempel en robot är på ingående och omedelbart måste oskadliggöras. Eller en viss typ av mål är i närheten och kan förstöras av eget vapensystem.

2. Den andra vägen för TES är att följa motståndarens utveckling av vapensystem så att egna vapen och system kan anpassas och utvecklas för att möta förändringen. Informationen om förändringar i motståndarens vapensystem ligger också till grund för utvecklingen av våra egna system för Telekrigföring. Kunskapen om hur motståndarens signaler fungerar är av stor vikt för att på så effektivt sätt som möjligt kunna neutralisera dessa.

Mer om Signalspaning

Så började den tekniska signalspaningen inom FRA

Redan i början av 20-talet upptäckte forskare i USA att föremål som rörde sig mellan en sändare och mottagare påverkade signalen. Upptäckten gjorde att man under 20- och 30-talet började forska inom det område som vid krigsutbrottet 1939 skulle bli den första radarn. Det var framför allt USA, England, Tyskland och Sovjetunionen som lyckades få fram en mer eller mindre fungerande radar i början av kriget. Under andra världskriget satsades mycket forskning och pengar på att förbättra tekniken.

De första benämningar som användes i Sverige för teknisk signalspaning var ”EkoRadar –avlyssning”,  ”radaravlyssning”, ”radarsignalspaning (RRSISP)”. Senare ”specialspaning” som avsåg mer än enbart radarsignaler t.ex. igenkänningssignaler (IK), navigerings och styrsystem.

Den första benämningen på signalspaningen som omfattade mer än enbart radarsignaler var EJKO (ej kommunikation). Senare började benämningen TES (teknisk signalspaning) användas som motsvarar den internationella Electronic Intelligence (ELINT).

I början av kriget hade Sverige mycket begränsade kunskaper om radar. Efter kriget då en hel del information från England och USA blev tillgängligt så såg men den stora kunskapsklyftan där Sverige måste försöka komma ikapp.

Genom information från tillgängliga Engelska dokument fick vi bland annat kunskap om Tyska radarsystem. England hade under kriget haft en hel del flygburen signalspaning mot tyska radarstationer bland annat mot ”Freya” som använde sig av 125 MHz. Med hjälp av denna signalspaning kunde man redan under 1941 lokalisera tyska radarstationer längst den franska kusten. Signalspaningen gav informationen att den tyska radarn ”Freya” inte hade möjlighet att lokalisera enskilda flygplan.


Tyska Freya radarn

Man misstänkte att det fanns ett annat radarsystem som hade betydligt bättre upplösning. En tid efter upptäckten av ”Freya” detekterade man signaler på 560MHz fån den tyska ”Würtzburg”-radarn. I början av 1942 gjordes en raid mot Frankrike där man lyckades erövra en Würtzburg-station samt en tysk radartekniker.


Tyska Würtzburg radarn

Tyskarna hade före och under kriget byggt upp en mycket omfattande försöksanläggning för robotar i Peenemünde på den tyska nordkusten. Anläggningen var avdelad i två områden Peenemünde-väst och Peenemünde-öst. På den västra sidan bedrev flygvapnet utvecklingen av V1 roboten på den östra sidan arbetade man under ledning av Von Braun med V2 roboten. Under 1943 och 1944 hade flera nedslag av V1-roboten skett i södra Sverige. V1an liknade mest ett förarlöst flygplan. V2 roboten var en ballistisk missil (raket). Den 13 juli 1944 slog en V2a av misstag ner vid Bäckebo i Sverige. Vid undersökning av resterna upptäckte man att den kan ha varit radiostyrd. Ombord på V2an fanns en mottagare och två sändare. Denna händelse ledde så småningom till att en engelsk signalspaningsstation etablerades i andra halvan av 1944 vid Ottenby på Öland. SE VIDARE: ”Engelsk signalspaning i Ottenby på Öland 1944 – 1945”.

Under augusti och september 1944 pågick en svensk signalspaning från hjälpkryssaren Wiros. Deltagare var FOA och FRA. Radiospaningen fick kodnamnet ”Bum”. Målet var tysk teknisk trafik relaterad till robotförsök. Spaningen inleddes den 24 augusti vid Ölands södra udde. Därefter fortsatte man via Karlshamn till Trelleborg. Man valde området med tanke på att tyskarna använde havet mellan Öland och Baltikum som testområde för sina robotförsök.

I samband med utredningen på Flygtekniska Försöksanstalten i Bromma av V2an som slagit ner i Bäckebo så gjorde flygingenjören Martin Ferm en undersökning av de styrkristaller man hittat i vraket från roboten. Han såg då att mottagaren arbetade på ungefär 23 MHz vilket då skulle motsvara sändarens frekvens i Peenemünde. Man kunde under signalspaningen under augusti och september 1944 inte upptäcka några signaler på denna frekvens från Peenemünde.


Radioenhet från den i Bäckebo havererade V2-roboten

Efter signalspaningen från fartyget fortsatte man att signalspana mot Peenemünde från en militär installation på Öppenskär. Den 15 september hördes en 15 minuter lång sändning på 23 MHz. Det var oklart om registreringen hade med V2an och försöksverksamheten att göra.

Sverige fick en del information från den engelska signalspaningsgruppen vid Ottenby på Öland. Flygingenjör Martin Ferm och Berndt Thisell från FRA var i början av 1945 på studiebesök vid Ottenby och blev mycket imponerade av den tekniska nivån på utrustningen. Den engelska signalspaningen vid Ottenby las ner i början av 1945 och i samband med detta så skickades en svensk förfrågan om möjligheten att köpa den engelska utrustningen. Man fick godkänt från England om köpet och större delen av utrustningen blev kvar i Sverige.

I ett P.M. den 25 oktober 1944 skriver Johannes Söderlind FRA om behovet av signalspaning mot ekoradio (radar).

”På sydspetsen av Amager finnes en ER-station kallad Krokodil. Enligt nu föreliggande uppgifter består den av 2 Ypsilon, som sända ut fasta strålar åt 2 olika håll med en räckvidd för registrerbart eko av c:a 200 km. Vidare finns två stycken Freya-Geräte, som ständigt svepa runt horisonten – räckvidd c:a 140 km – och 2 st Würzburg Riesen – räckvidd c:a 70 km. Genom radiospaning från flygplan över Öresund borde kunna utrönas, vilken taktik och vilka frekvenser tysk ER använder. Om den gamla taktiken fortfarande följs, skall nämligen ett flygplan kunna uppfånga och identifiera dels Ypsilons signaler av fast karaktär, dels Freyas av roterande karaktär; dessutom bör Würzburgs eller WR taktik för att följa och hålla känning med flygplanet kunna observeras. Effekterna måste för uk-förhållanden vara enorma, då reflexerna kunna uppfångas över en distans av upp till 200 km. Av intresse vore givetvis även allmänna iakttagelser rörande ER-verksamheten, kontroll av stationslägen etc. Med anledning härav får jag vördsamt anhålla, att spaning, särskilt från flygplan, om möjligt igångsättes mot tyska uk-stationer på Själland"

 

EFTER KRIGET

I början av 1946 gjordes en signalspaningsinsats från vattentornet i Trelleborg i syfte att på ultrakortvåg hitta radarsignaler och telefoni från Danmark och Rügen. Resultatet blev dåligt främst beroende på okänsliga mottagare.

Under 1946 gjordes en mängd med observationer av föremål som rörde sig i luftrummet över Sverige. Detta fenomen kom att kallas för ”Spökraketerna”. SE VIDARE: ”Spökraketerna 1946”. Det fanns misstankar om att det skulle kunna vara sovjetiska försök med tyska V2-raketer från Peenemünde och Dagö. Man misstänkte också att robotarna skulle kunna vara radiostyrda och att styrsignalerna skulle kunna komma från Dagö. Man ville givetvis undersöka detta närmre och därför ordnades en samoperation mellan FRA, FOA3 och Flygvapnet. En operation som fick namnet ”FRIDA”. Namnet stod för ”Främmande Robotverksamhet i Dagö området”.

Det första flygplan i Sverige som byggdes om som en plattform för signalspaning var ett tvåmotorigt fd bombplan typ Junkers Ju 86 (3K-4 med svensk typbenämning B3A. Under kriget hade planet används som bomb- och spaningsplan men också som torped- och transportplan.
B 3-an utrustades för signalspaning i april 1946. Flygplanet som tillhörde F 11 i Nyköping kallades ofta för ”Blondie” efter seriefiguren med samma namn. ”Blondie” kom att användes som en flygande laboratorium för många idéer som sedan vidareutvecklades och blev vägledande den kommande utvecklingen.


"Blondie"

I planet installerades utrustning från FOA3 och FRA. Ett tiotal spaningsflygningar gjordes mot signalen (45 - 50 MHz) som kallades FRIDA-brum på grund av dess läte. Spaningsresultatet blev en besvikelse. Senare kunde man konstatera att signalen i samband med "Spökraketerna" kom från en medicinsk utrustning för ”kortvågsbehandling”. Även minsveparen Landsort användes för signalspaningarna mot Dagö.

I samarbete mellan FOA, FRA och den danska marinen organiseras i september 1946 expedition BORE. Syftet var att från Bornholm, Mön och Gedser spana mot den eventuella robotverksamheten vid Peenemünde. Man hittade inte några signaler av intresse från någon robottverksamhet. Däremot fick man sin första signal från en UK-radar. Man konstaterar i rapporten, att:

”det vid ett hundratal tillfällen iakttagits radiosändare av annan art än kommunikationssändare eller fyrar från flygplan eller fartyg ”varjämte liknande sändningar varit föremål för observationer från marken”. Flertalet sändningar har påträffats mellan 19 och 90 MHz, medan endast i enstaka fall iakttagelser gjorts på högre frekvenser, upp till 600 MHz. Vid enstaka tillfällen gjordes observationer av radarliknande (svepande) sändningar från bedömt sovjetiskt område. I övrigt bedömdes sändningarna huvudsakligen emanera från tysktillverkade radarstationer. Viss rysk kommunikationstrafik hade iakttagits mellan 26 och 32 MHz, liksom svensk marin trafik på frekvens 41 MHz och svensk polistrafik i Stockholm på 31,75 MHz.”

Chefen för Marinen skriver till FRA om önskemål om uppgifter om främmande ekoradio (radar):

Syftet med sådan spaning ska på lång sikt vara att insamla sådana uppgifter om främmande ekoradio och radiostyrning, som kunna användas för att svenska stridskrafter skola ha kännedom om var främmande ekoradio- eller styrstationer finnas uppställda och inom vilka områden och på vad sätt de verka, samt genom detektorer upptäcka var dessa stridskrafter äro föremål för ekoradioverksamhet eller när fjärrstyrda objekt riktas mot svenska mål och med störsändare kunna försvåra sådant; verksamheten kan även tänkas bidraga till kännedom om den tekniska utvecklingen ifråga om ekoradio, radionavigering, fjärrstyrning etc.”

Carl Axel Moberg som 1944 kom till FRA som förste byråsekreterare. Han fick 1947 hand om utredningen av den framtida signalspaningen. Han anordnade på sommaren 1947 en kurs i ”Radaravlyssning”. Deltagare var personal från Försvarsstaben, FOA3 och FRA. På FRA skapades en liten grupp för att skapa kunskap om spaning och analys av olika radarsignaler. Moberg skriver i ett P:M: i oktober 1946 följande om signalspaning på höga frekvenser:

P.M. angående avlyssning av radar m.m.

Radaravlyssning. Dess grunder och huvudarter
Utveckling av radioapparatur för navigering, fjärrstyrning, spaning och eldledning med flera ändamål av annan karaktär än kommunikation har både ökat behovet av underrättelser och skapat nya möjligheter att få sådana genom radiospaning. Å ena sidan är det nödvändigt att söka följa de nya radiohjälpmedlens utveckling och å andra sidan är det i viss utsträckning möjligt att genom avlyssning och pejling eller annan mätning iakttaga, hur de äro beskaffade och användas. Sådan radiospaning benämnes här radaravlyssning, ehuru långt ifrån alla i dessa sammanhang ifrågakommande sändningar egentligen kunna hänföras till radar och spaningen mot dem ingalunda består av enbart avlyssning i ordets trängre bemärkelse.

Genom radaravlyssning kunna tekniska och operativa underrättelser erhållas, såsom rörande å ena sidan sändningarnas våglängd, effekt och utbredning samt impulsernas egenskaper, å andra sidan stationernas uppställningsplats, sändningstider och användningssätt.

Förutsättningar för radaravlyssning
Sändningarna kunna försiggå på långvåg, kortvåg, ultrakortvåg eller mikrovåg. Långvåg kan särskilt väntas komma till användning för navigering eller fjärrstyrning på långa distanser, icke minst i polarområdena. Vid huvuddelen av den utrustning, varom här är fråga, användes emellertid ultrakortvåg eller mikrovåg. I den mån man utnyttjar kortvåg eller långvåg kunna sändningarna avlyssnas från jordytan (i land eller till sjöss) även på längre avstånd.

Möjligheten för avlyssning på ultrakortvåg eller mikrovåg, när såväl sändaren som mottagaren befinna sig på jordytan, är däremot begränsad till kortare avstånd, i stort sett motsvarande synvidden. Betydligt större avlyssningsdistanser kunna på dessa våglängder i allmänhet uppnås endast därest sändaren eller mottagaren eller båda befinna sig högt, såsom i flygplan. Som exempel kan nämnas, att man ansett sig böra räkna med  att fartygsekoradiostationer för ytspaning och eldledning regelbundet skulle kunna avlyssnas från kust eller andra fartyg på omkring 40 km avstånd, medan avlyssning från marken mot flygplan på 4000 m höjd (eller omvänt från flygplanet mot sändare på markytan)kan vara möjlig intill c:a 200 km.

För våra förhållanden innebär det sagda, att man från svenskt land torde kunna avlyssna ultrakort- eller mikrovågssändare på fartyg inom c:a 40 km avstånd samt under vissa omständigheter i trakten av Kemi, på Valsöarna, Åland, Bornholm, Rügen, Mön, östra Själland, Anholt, Läsö, Skagen och väster om Oslofjordens mynningsområde samt att man från fartyg, som närma sig kust- eller fartygssändare på c:a 40 km håll, kan avlyssna dessa. I övrigt torde mot främmande sändare på jordytan endast spaning i luften kunna ifrågakomma. Från flygplan torde man utan gränskränkning kunna avlyssna sändare inom ett åtminstone c:a 200 km djupt område bortom den främmande kusten eller gränsen.

För observation av flyg- eller projektilburna sändare lämpa sig stationer på jordytan. En och samma station kan bliva användbar för att iakttaga sändningar från flygplan inom vidsträckta områden, vilkas storlek tilltager med flygplanets etc. höjd. Sändningar från en V 2 på högsta höjd över svenskt område skulle, därest de skedde med tillräcklig effekt, kunna iakttagas inom större delen av landet.

Avlyssning från jordytan och från luften skilja sig så till vida som en ytstation, framför allt i land, kan medge användning av skrymmande och ömtålig apparatur, som icke lämpar sig för flygbruk. I viss mån skulle denna skillnad kunna utjämnas, därest de i ett flygplan mottagna signalerna kunde vidarebefordras på radio till en lämpligt belägen markstation för att uppmätas och registreras där. Dylika återutsändningar skulle emellertid ge främmande avlyssning möjlighet till inblick i verksamheten.

Skillnaden ur kostnadssynpunkt mellan ytavlyssning till lands och flygburen avlyssning blir avsevärd. Flygkostnaden måste anslås till åtminstone 450 kr per timme. Flygning erfordras ej blott för den egentliga avlyssningen utan jämväl för prov med apparaturen. Man torde icke med säkerhet kunna räkna på att med ett och samma flygplan utföra spaning under mer än omkring 400 timmar per år. – Även avlyssning från särskilt utsända fartyg måste av naturliga skäl komma att medföra betydande kostnader.

Erfarenheter från krig och övningar
Radaravlyssning har utförts i såväl tekniskt som operativt syfte under andra världskriget. Uppgifter härom föreligga från Tyskland, Storbritannien och Förenta staterna.

Beträffande sådan avlyssning, som riktat sig mot radiostyrning och liknande, finnas endast vissa uppgifter om engelska försök att följa tyska experiment med V-vapen. Otvivelaktigt är dylik avlyssning ett område, där en omfattande verksamhet kan förmodas pågå hos olika makter i samband med utvecklingen av fjärrstyrda vapen.

Den amerikanska ekoradioavlyssningen utvecklades från en blygsam begynnelse i början av 1943 vid Kiska vid Aleuterna under de följande krigsåren till en ganska omfattande verksamhet.

Amerikanska resurser för ER-avlyssning
Bland annat utrustades flygplan med ER-avlyssning som enda uppgift. Såsom dylika s.k. ”Ferrets” (illrar) användes B-17 Fortress på kortare distanser och på längre B-24 Liberator. I andra fall försågos bombflygplan vid sidan av beväpningen även med avlyssningsapparater. Detta har förekommit på olika flygplanstyper såsom B-25 Mitchell, B-26 Marauder, B-s9 Superfortress, PB4Y2 Privateer samt Catalina och Liberator. Efterhand installerades anordningar för avlyssning även på örlogsfartyg. Utöver de flygande eller flytande stationerna tillkommo avlyssningsstationer i land.

Resurserna för avlyssning blevo med tiden allt mera omfattande. Våren 1945 förfogade sålunda i stillahavsområdena arméflyget över troligen minst ett femtontal flygplan med utrustning för avlyssning. Härav voro 9 B-24 egentliga ”Ferrets” med såväl mottagare och analysatorer som pejlapparater. Marinflyget säges samtidigt ha enbart vid Filippinerna ha förfogat över ”ett ansenligt antal” Privateers med avlyssningsapparatur. Utvecklingen syntes leda till en avsevärd utökning av antalet flygplan med resurser för ER-avlyssning. I samtliga B-29 lära sålunda förberedelser ha varit vidtagna för eventuell installation av mottagare, varjämte marinflygets Privateer patrol bombers, av vilka enligt uppgift omkring 600 beställdes, redan från början konstruerats för installation av avlyssningsapparater. Enligt uppgifterna ha i Stilla havet vidare samtliga örlogsfartyg från och med jagare och uppåt i storleksordning samt alla de undervattensbåtar, där plats kunde beredas, utrustats för avlyssning.

Utforskande av fiendens markekoradio
Tillgängliga redogörelser beskriva övervägande, hur ekoradioavlyssning använts till utforskande av fiendens kust- och markekoradiostationer för att göra det möjligt att tysta, överrösta eller undvika dessa i samband med egna anfall. Dylika undersökningar synas ha varit en stående uppgift vid förberedelserna för invasionsföretag över hav. De utfördes mot Sicilien 1943 med en engelsk Wellinton-division och en amerikansk Ferret. Anfall mot Marshallöarna, Palau och Marianerna föregingos av sådan spaning liksom Normandie- och Riviera-invasionerna i juni och augusti 1944; innan de sista utforskade ett antal avlyssningsflygplan, ingående i ett flygspaningsförband, samt en markstation på Korsika de tyska ER-dispositionerna under intim samverkan med optisk flygspaning. Motsvarande gäller beträffande de följande landstigningarna på Leyte (okt.1944), Iwo Jima (febr.1945) samt Okinawa (april 1945). Den omfattande kännedom om japanska ekoradiostationer i sydvästra Stilla havet, som man på amerikansk sida skaffade sig genom systematisk spaning med avlyssnande flygplan och undervattensbåtar, utnyttjades även för att underlätta annan verksamhet än invasion mot mål i de områden, som behärskades av fienden. Som exempel har nämnts ett flygmineringsföretag mot Balikpapan på Borneo.

De amerikanska redogörelserna för ekoradioavlyssning av nu beskriven art torde ur svensk synpunkt ha särskilt värde med hänsyn till att liknande spaning kan ingå i förberedelserna för stormaktsföretag mot svenskt område.

Svenska försök 1946
I detta sammanhang kan nämnas, att i Sverige försök med sådan avlyssning företogos under flygvapenövningen 1946 från B-sidan mot A-sidans ekoradiostationer i huvudsakligt syfte att få en uppfattning om de senares åtkomlighet för dylik spaning. Försöken utfördes under samverkan mellan flygvapnet, forskningsanstalten och radioanstalten. För ändamålet disponerades ett på Gotland baserat flygplan av typ B3 med spaningsmottagare, samt mätutrustning för analysering av mottagna signaler. Egentlig pejlutrustning saknades. Fem flygningar om sammanlagt 18 timmar genomfördes. Under den första påträffades fyra ER-stationer vid Hanöbukten. Nästa företag ledde till lokalisering av stationer till områdena kring Utlklippan, Listershuvud, Sandhammaren, Falsterbo, Kullen och Mien. Under nästa flygning upptäcktes att en lucka i ekoradiosystemet medgav dold inflygning över den skånska östkusten i trakten av Magleby; däremot täckte stationernas verkningsområden varandra mellan Utklippan och Listershuvud. Genom fortsatt spaning samma dag påträffades en motsvarande lämplig inflygningsväg över Skånes sydkust mellan Ystad och Trelleborg. Dessa spaningsresultat utnyttjades sedermera vid planläggning av B-sidans bombföretag.

Försök under samma år med spaning mot främmande impulssändare hade mindre framgång, beroende bl.a. på olämplig materiel. Avlyssningen bedrevs från flygplan ur flygvapnet under andra halvåret, sammanlagt omkring 300 flygtimmar, från ett av marinens fartyg i södra Östersjön under tolv dagar i september samt från olika platser till lands under delar av hösten. Verksamheten inriktades mot området Åland – Fehmarn. Vid omkring hundratalet tillfällen iakttogs radiostationer av annan art än kommunikationssändare eller fyrar. I högst ett tiotal fall rörde det sig någorlunda säkert om ekoradio. En stor del av de övriga observationerna avsågo signaler, som till karaktären voro mycket lika dem, som uppstå vid användning av kortvågs- och diatermiapparater för medicinska ändamål. Sannolikt härrörde signalerna i fråga även från dylik eller annan utrustning för högfrekvensuppvärmning, till stor del säkerligen i Sverige. Övriga sändare voro antingen av sådan natur, att de nu ej kunna förklaras närmare, eller också otillräckligt detaljerade för att medgiva bestämning.

Avlyssning för ledning av störsändning m.m.
Ett andra område för ekoradioavlyssning har varit målspaning för direkt ledning av störsändningar och andra åtgärder mot fientlig ekoradio. Såväl i Europa som Stillahavsområdet har man – vad flygvapnen angår – härvid förfarit så att under bombföretagen två à tre flygplan (exempelvis B26, resp. B29) per flottilj varit utrustade med lyssningsmottagare och störsändare; när man med mottagarna konstaterat fientlig ekoradio, särskilt sådan för luftvärnseldledning, ha störsändarna kunnat inställas och startas, resp. skenmål av lämplig art utsläppas. Vid Filippinerna använde arméflyget ett par flygplan av typ B-25 Mitchell som ”radar busters” för lokalisering, störning, bombning och beskjutning av fiendens ekoradiostationer.

Flygvarning genom avlyssning
För det tredje har ekoradioavlyssningen kunnat användas för att upptäcka fiendens fartyg och flygplan.

Undervattenbåtar med avlyssningsapparater ha kunnat utnyttja dessa för målspaning: utan att riskera upptäckt genom att använda egen ER ha undervattensbåtarna kunnat nå kontakt med japanska örlogs- och transportfartyg, som röjts av sin ekoradio. Samma förfarande tillämpades av de tyska undervattensbåtarna.

Framför allt mot flygplan synes de beskrivna avlyssningstaktiken ha visat sig värdefull. Amerikanska fartyg av alla slag, kanske dock främst undervattensbåtar, ha i stor utsträckning lyckats bli varnade för anfall av fientliga flygstridskrafter genom att dessas mot havsytan riktade ekoradiostrålning kunnat avlyssnas i god tid, ofta redan innan man från flygplanet kunnat konstatera fartygens närvaro. Den härigenom vunna tidsfristen lär emot japanska torpedflygplan kunnat uppgå till en halv timme. Även i land lär man ha utnyttjat ER-avlyssning för att erhålla dylik förvarning för flyganfall (13th Air Force, Filippinerna).

De sist berörda krigserfarenheterna synas vara värda uppmärksamhet ur svensk synpunkt. Användningen i flygplan av radiosändare för navigering, spaning, eldutlösning och igenkänning är nu stadd i stark utveckling. Olika slags sändareutrustning har använts och användes i fjärrstyrda flygplan och i projektiler såsom glidbomber och fjärraketer samt i flygplan som kontrollera sådana. Allt detta synes öppna en möjlighet att i fred såväl som krig komplettera optisk och ekoradioluftbevakning med radaravlyssning från markstationer.

Böra de svenska försöken med radaravlyssning fortsätta?
Den nyss berörda möjligheten att använda radaravlyssning för luftbevakning är ett av skälen för fortsatta svenska avlyssningsförsök. Ett andra ligger däri, att användning i krig av störsändare nödvändigtvis förutsätter avlyssning, vilken bör vara uppbyggd i förväg. För det tredje torde den svenska ekoradion kunna skyddas bättre mot fientliga motåtgärder, om man genom avlyssning kunnat i tid finna dess svagheter ur denna synpunkt. Man bör slutligen också beakta, att avlyssning kan giva en viss inblick i den utveckling av radio för fjärrstyrning och andra ändamål, som nu pågår flerstädes.

Av dessa skäl förefaller det alltså lämpligt, att verksamheten fortsättes – trots de otvivelaktigt ganska betydande kostnader den måste draga.

Förslag till organisation och första verksamhet
Ehuru avlyssningen tills vidare måste vara av försökskaraktär i flera avseenden, torde den dock icke lämpligen kunna bedrivas på kortare sikt än tre à fyra år. Erfarenheterna från 1946 har tydligt visat, att en sådan verksamhet ej gärna kan improviseras hastigt, framför allt icke med Sveriges begränsade radiotekniska resurser. I mån av möjlighet bör man organisera verksamheten så, att den giver en viss beredskap för organisering av intensifierad spaning, därest en sådan skulle bliva erforderlig, till exempel vid förmodan om främmande verksamhet med fjärrvapen över svenskt område.

Innan planmässig radaravlyssning kan utföras måste apparatur anskaffas och personal utbildas. Dessa åtgärder komma antagligen att kräva ganska avsevärd tid. Särskilt anskaffningen av oundgänglig utrustning kan väntas möta svårigheter. Sättet för utnyttjande av personal och materiel kommer sedan säkert att växla avsevärt till följd av ändrade förhållanden och under intryck av oförutsedda erfarenheter under arbetets gång. Icke desto mindre torde det vara lämpligt att redan nu söka skissera en allmän plan såsom underlag för beräkning av de närmaste årens personal- och materielbehov.

Försöks- och utbildningsstation
Hur avlyssningen än inriktas, erfordras en central försöks- och utbildningsstation på marken. Denna bör förläggas till Stockholms närhet.

Lång- och kortvåg
Utöver den lång- och kortvågsavlyssning, som kan komma att bedrivas vid denna station, bör övervakning av dessa frekvensområden i form av stickprov utföras särskilt i Övre Norrland och lämpligen vid FRA lyssningsstationer.

Avlyssning från marken
Därest radaravlyssningen, som här tidigare föreslagits, främst skall tillgodose luftförsvarets behov och i första hand söka skaffa upplysningar om flyg- och projektilburna sändare, är det berättigat att avse relativt stora delar av resurserna för spaning från markytan. För inriktning av denna spaning erfordras då först smärre övervakningsstationer, så vitt möjligt automatiska. Dessa bör under tillräckligt långa perioder placeras intill sådana områden, där mest livlig och mångsidig flygverksamhet kan beräknas pågå. I första hand böra två stationer komma i fråga, varav en på Skånes sydvästra kust samt en på södra Gotland.

Utrustningen för en första, fullständigare markmätstation bör göras lätt flyttbar så att stationen utan allt för stor svårighet successivt kan insättas mot mål i olika områden.

Avlyssning från flygplan
Såsom framhållits i annat sammanhang kunna vissa avlyssningsuppgifter lösas endast från flygplan (i den mån icke undantagsvis bergstoppar eller ballonger kunna utnyttjas). En begränsning av radaravlyssning till att ske endast från jordytan skulle ur luftförsvarets synpunkt innebära att man helt avstode från spaning mot markradiostationer för t.ex. navigering eller fjärrstyrning och uteslutande vore hänvisad till eventuella uppgifter om flygburen motsvarande utrustning. Man skulle med andra ord icke på denna väg få någon kännedom om användningen av de navigeringssystem, där enbart marksändare användas. Möjligheterna att direkt iakttaga främmande artilleri- och luftvärnsekoradio samt alla slags av ekoradio på örlogsfartyg skulle vara så gott som obefintliga. Icke minst skulle det stöta på stora svårigheter att utan flygplan undersöka den svenska ekoradions egenskaper ur avlyssnings- och störnings- m.fl. synpunkter. Det föreslås därför, att utrustning för en andra mätstation anskaffas och avses för användning i flygplan.

Därest å ena sidan avlyssning från flygplan måste anses vara synnerligen önskvärd, är det å andra sidan tydligt, att de hittills använda flygplanen av typ B 3 varit föga lämpliga för uppgiften på grund av bl.a. alltför begränsad aktionsradie och topphöjd, bristande utrymme och otillräcklig strömförsörjning. Även om flygplan av typ B 3 D skulle kunna utnyttjas i fortsättningen, skulle likväl möjligheterna att bedriva en effektiv avlyssning vara starkt begränsade. Ett dylikt alternativ bör dock inte helt förkastas därest lämpligare flygplan ej kan disponeras. En av flygförvaltningen företagen utredning har emellertid givit vid handen, att ett enskilt företag skulle kunna utföra flygningarna med ett ur flera synpunkter lämpligt flygplan av typ Lockheed Hudson.

 För närvarande undersökes dessutom, huruvida ett avlyssningsflygplan skulle kunna utnyttjas även för andra ändamål, såsom forskningsanstaltens och försvarsgrenarnas materielförsök samt forskningsverksamhet inom och utom försvaret. Under alla omständigheter skulle det kunna användas vid radioanstaltens spaning mot kommunikation på ultrakortvåg och för parallellt med denna spaning bedriva avlyssningsförsök mot svenska ultrakortvågsstationer. Sådana försök äro önskvärda med hänsyn till att man numera måste räkna med främmande radiospaning från flygplan mot svensk signalering. Under de svenska försöken 1946 har ultrakortvågstelefoni från Hårsfjärden och Vaxholm samt polisradio i Stockholm kunnat avlyssnas nära Dagö, respektive över Gotska Sandön. Närmare praktiska prov rörande avlyssningsräckvidden för denna signalering återstå emellertid att utföra. Andra viktiga signalsystem, såsom t.ex. fasta ultrakortvågsanläggningar i Bodens fästning, ha över huvud taget icke kunnat undersökas ännu.

Avlyssning från fartyg
Avlyssning från fartyg under särskilda expeditioner torde kunna vara av stort värde för lösandet av vissa uppgifter. Det är därför önskvärt, att utrustning för en tredje mätstation anskaffas såsom allmän reserv och för användning till sjöss vid behov. Avlyssning på fartyg erfordrar omsorgsfulla förberedelser ombord, såsom ett ingående studium av elektriska störningskällor för undvikande av att impulser från dessa förväxlas med främmande sändningar. Det skulle vara värdefullt ur synpunkten av den spaningsberedskap, som ovan angivits vara önskvärd, om ett lämpligt fartyg ur flottan kunde förberedas såtillvida, att uppställningsplatser och strömförsörjning för apparatur ordnades samt fartygets störningar vid gång undersöktes.

De här framlagda förslagen innebära alltså att radaravlyssning skulle utföras vid två övervakningsstationer med begränsad utrustning samt tre fullständigare mätstationer, varav en på marken, en i flygplan och en vid behov till sjöss.

Personal
För bemanning av de föreslagna stationerna skulle erfordras sammanlagt åtta observatörer. Två av dessa böra vara ingenjörer (STI eller jämförligt) medan övriga kunna vara radiotelegrafister eller motsvarande. Samtliga observatörer förutsättas undergå särskild utbildning för radaravlyssning. Två eller helst flera böra dessutom ha erhållit viss elementär flygsäkerhetsutbildning. Vidare erfordras en särskild radiohantverkare. – Vissa uppgifter torde kunna lösas genom medverkan av olika myndigheter utan att särskild personal här behöver beräknas för dessa ändamål. Sålunda förutsättes att dels övervakningsstationerna betjänas av kommunikationsradiospanare ur radioanstalten, dels forskningsanstalten ombesörjer konstruktion av och försök med apparatur jämte utarbetande av förslag till tekniskt lämpligt utförande av avlyssningen samt bearbetar observationerna, dels ock planläggning och utredningar samt omedelbar ledning av spaningen utföras av personal ur radioanstalten.

Den första avlyssningen
Även därest de här föreslagna resurserna ställas till förfogande för radaravlyssning, innebär detta icke att en effektiv avlyssning av främmande sändningar kan taga sin början omedelbart. Det rör sig här om en så komplicerad och för all personal mer eller mindre ny verksamhet, att avsevärd tid först måste ägnas åt avlyssningsförsök mot på förhand kända mål. Därför torde det falla sig naturligt, att till en början rikta spaningen även mot sådana makter, vars ekoradioapparatur m.m. är relativt väl känd i förväg. Framför allt böra möjligheterna för provspaning mot svenska sändare utnyttjas omsorgsfullt icke blott som förberedelse för senare utåtriktad spaning utan även som ett nödvändigt led i utvecklingen av de svenska ekoradioorganisationerna och särskilt dessa skydd mot fientliga motåtgärder. Utan att någonsin lämna denna senare viktiga uppgift ur sikte kan radaravlyssningen därefter så småningom vändas mot de avsedda målen bortom Sveriges gränser.

Kostnader
För radaravlyssning enligt det ovan framlagda förslaget erfordras apparatur inklusive serviceutrustning för en sammanlagd engångskostnad, vilken på grund av de synnerligen svårbedömbara anskaffningsmöjligheterna icke kan beräknas noggrant, men som bör uppskattas till c:a 300,000 kronor.

Vid fullt uppsatt organisation skulle de årliga kostnaderna utom för flygning uppgå till c:a 100,000 kronor, varav för avlöningar samt rese- och traktamentsersättningar 70,000 resp. 24,000 kronor; övriga kostnader uppkomma främst genom förbrukning av fotomateriel, förhyrning av lokaler samt installationsarbeten. Flygning under 400 timmar beräknas draga en kostnad av omkring 270,000 kronor. Den sammanlagda årskostnaden skulle alltså bliva 100,000 + 270,000 = 370,000 kronor.


Efter kriget var det i Sverige mycket lite känt om de fenomen som kan förändra mottagningen av radiosignaler inom högre frekvensområden där radar arbetade. Under vissa meteorologiska förutsättningar kan signaler från sändare bli hörbara på betydligt längre avstånd en det som man normalt kan få genom ”fri sikt” - direktvåg .  Detta fenomen uppkommer främst under tiden april till oktober och beror på skillnader i temperaturen på olika luftskikt. Fenomenet kallas ”Ducting” eller ”vågutbredningsanomali”.


"Ducting" - Radiovågorna kan "ledas" i ett skikt. Resultatet blir att signaler kan avlyssnas på betydligt längre avstånd än normalt. Detta fenomen var det i början av det teknsika signalspaningen mycket lite känt om. Men kom att få en mycket stor betydelse för tekniska signalspaningarna.

I Sverige fanns direkt efter kriget ingen utrustning av det avancerade slag som krävdes för att klara avlyssningsverksamheten på högre frekvenser. Från USA fick man köpa erforderlig teknisk utrustning. Redan 1946 hade Sverige fått köpa in ett antal radarmottagare av typ: APR-4 och APR-5. Köpet hade förmedlats via svenska flygförvaltningen för FOA räkning.


APR-4 Mottagare för 38 - 4000 MHz. Användes från 1944 av det amerikanska flygvapnet och marinen. Den användes i första hand till detektera och mäta frekvensen på radarsignaler.


APR-5
Mottagare för 1000 - 3000 MHz Mottagare APR-5A för 1000 - 6000MHz

Utan de amerikanska mottagarna skulle inte spaningarna kunnat genomföras. De gav Sverige en god möjlighet att fånga upp radarsignaler och att bestämma radarstationernas placeringar längs den baltiska kusten.

FOA genomförde under 50-talet forskning och försök med radioutbredningen över Östersjön. Försöken gjordes mellan Simpevarp och fyren på Ölands norra udde och Stora Karlsö. Ute på öppna vattnet mellan sändare och mottagare hade man ett antal båtar som med hjälp av ballonger kunde mäta temperaturer i olika luftlager upp till ett par hundra meter. Detta var början till utforskningen av "Ducting" (se ovan)

C-A Moberg slutade på hösten 1947 på FRA och efterträdes av Ekberg. En av Ekbergs första uppgifter var att ta fram en mobil enhet för lyssning mot svenska radarstationer. Syftet var att registrera avstånden som stationerna kunde höras på. Försöken gjordes under 1948 från Örudden på Torön söder om Nynäshamn.

Man använde två bilar, en för lyssning och en för pejling. Mottagarna var APR-4, APR-5, S-36 och NC-100. Man fick därigenom täckning på 0,5 – 6.200 MHz.


Mobila försök

Som mål använde fartyget Prins Carl som var utrustad med radar. Resultatet blev över förväntan då man såg att signalerna kunde uppfattas på upp till tre gångers det avstånd man kunde räkna med vid fri sikt (direktvåg) - ett resultat av "temperaturanomalitet" / "Ducting".

Under 1948 gjordes försök med radarspaning från Holmudden (Tärnbo) och Trelleborgs vattentorn. Man tog emot en hel del signaler från radarstationer på land och på fartyg. Resultatet från försöken ansågs mycket lyckade.


Tornet vid Holmudden (Tärnbo Torn) övertogs 1948 av FRA. Revs 1958 och ersattes av ett ståltorn. Fram till 1967 var det TES som använde anläggningen. 1968 flyttade man till en annan anläggning i orådet. Tärnbo Torn revs slutligen 1983.


Vattentornet i Trelleborg

 

På våren 1948 monterades i ett luftbevakningstorn på Holmudden på Fårö den första fasta TES-stationen. Kom senare att kallas ”Tärnbo”. Antennerna var dipoler på trästolpar och mottagare APR-4 och APR-5. I början mättes enbart tre parametrar: frekvens, pulsfrekvens och sveptid.
Under 1949 och närmaste åren var det viktigt för FRA att få hjälp från FOA3 med teknik. Högsta prioritet var de så kallade Dahlbergsspeglarna som var tre-meters paraboler från slaktade tyska radarstationer.  Parabolerna blev en viktig del i en växande kedja av TES-stationer.
Under 1949 hade man på Holmudden ett tjugotal personer från FRA.

Under 1950 startades flera utredningar om elektroniska motmedel – telekrig. Där såg man vikten av att bygga upp bibliotek med ”fingeravtryck” från olika tekniska sändningar, bland annat radar. Detta var starten för ”Signalreferensbiblioteket”. Det viktigaste resultatet från dessa utredningar var för FRA att man konstaterade vikten av teknisk underrättelsetjänst och att man klart fastställde ansvarsförhållanden mellan olika aktörer. Här var det helt kalart att det var FRAs uppgift att utföra grundläggande teknisk signalspaning.

I början av 50-talet skedde en teknikväxling inom radartekniken. Man började gå allt högre upp i frekvenser mot X-bandet 8 - 12 GHz.. De nya högre frekvenserna gjorde att APR-4 och APR-5 mottagarna inte kunde ta emot radarsignalerna. Mottagare för de nya frekvenserna var strategiskt materiel och därför svåra att köpa direkt från USA. Sverige fick till en början ”låna” de modernare APR-9 mottagarna från Storbritannien.

Sovjet använde bland annat Östersjön för att testa my elektronik utrustning. Under 1951 hade sovjet startat ett utvecklingsprojekt för nya flygburna radarsikten som arbetade inom X-bandet (kring 10 GHz). Syftet var att ta fram teknik så att deras jaktflyg kunde bekämpa mål oavsett tidpunkt på dygnet eller väderlek. Detta var mycket alarmerande och visade att ett land som inom spetstekniken låg före hade att betydande militärt övertag.

Två flygplan av typen DC3 köptes 1950 och tillfördes Transportgruppen på Bromma flygplats. Det ena flygplanet som döptes till ”Hugin” (Falkbo)  började på hösten 1951 spaningsflygningar över Östersön. Hugin sköts ner av sovjetiskt jaktflyg öster om Gotland den 13 juni 1952. SE VIDARE: "Nedskjutningen av Tp 79 nr 001 (DC-3) över Östersjön den 13 juni 1952"


Blockschema över FRA-installationen i "Hugin"

I stort sett omedelbart efter nedskjutningen så började man att planera för ersättningsplanet ”Munin”. Det utrustades för signalspaning i början av 1953 och övningsflög under mars och april 1953. Namnen ”Hugin” och ”Munin” kom från de båda korparna som enligt den nordiska gudasagan höll Oden orienterad om vad som hände i Världen. De svenska DC-3:orna blev utrustade både för avlyssning av radiokommunikation och för radarspaning. Anläggningar kunde lokaliseras och identifieras. Kännedom om frekvenser möjliggjorde bland annat störning av radar.

Enligt en svensk rapport som överlämnades till brittiske marinattachén, hade FRA funnit ett 10-tal radarstationer mellan Finska viken och Kaliningrad och ytterligare fem stationer kring Mecklenburg.

Under 1954 ersätts DC3-planet av en Vickers Varsity som fick namnet ”Batiki”. Planet kompletterades 1959 med ett jetdrivet Electric Canberra ”Akka”som hade möjlighet att flyga på hög höjd.

Under femtiotalet ökade både spanings- och bearbetningskapaciteten men den tekniska utrustningen var i huvudsak surplus från kriget. Sex fasta stationer för TES var etablerade och det var främst under april till oktober (vågutbredningsanomali) som man var aktiv. Frekvensundersökning - FUS – teknisk spaning på lång och kortvåg bedrev särskilt under vinterhalvåret av TES-personal vid flertalet kommunikationsspaningsstationer.

Standarden inom svensk teknisk signalspaning var redan i början av femtiotalet mycket hög – i princip ”state of the art”. De viktigaste spaningsobjekten från femtiotalet var ”Fredriksson” (sovjetiskt navigeringssystem), ”Hjalmarsson”  (V-beamsradar) och ”Algren” (flygburet jaktsikte).

 

Tillbaka till
w
ww.signalspaning.se