P.M. angående avlyssning av radar m.m.

Radaravlyssning. Dess grunder och huvudarter
Utveckling av radioapparatur för navigering, fjärrstyrning, spaning och eldledning med flera ändamål av annan karaktär än kommunikation har både ökat behovet av underrättelser och skapat nya möjligheter att få sådana genom radiospaning. Å ena sidan är det nödvändigt att söka följa de nya radiohjälpmedlens utveckling och å andra sidan är det i viss utsträckning möjligt att genom avlyssning och pejling eller annan mätning iakttaga, hur de äro beskaffade och användas. Sådan radiospaning benämnes här radaravlyssning, ehuru långt ifrån alla i dessa sammanhang ifrågakommande sändningar egentligen kunna hänföras till radar och spaningen mot dem ingalunda består av enbart avlyssning i ordets trängre bemärkelse.

Genom radaravlyssning kunna tekniska och operativa underrättelser erhållas, såsom rörande å ena sidan sändningarnas våglängd, effekt och utbredning samt impulsernas egenskaper, å andra sidan stationernas uppställningsplats, sändningstider och användningssätt.

Förutsättningar för radaravlyssning
Sändningarna kunna försiggå på långvåg, kortvåg, ultrakortvåg eller mikrovåg. Långvåg kan särskilt väntas komma till användning för navigering eller fjärrstyrning på långa distanser, icke minst i polarområdena. Vid huvuddelen av den utrustning, varom här är fråga, användes emellertid ultrakortvåg eller mikrovåg. I den mån man utnyttjar kortvåg eller långvåg kunna sändningarna avlyssnas från jordytan (i land eller till sjöss) även på längre avstånd.

Möjligheten för avlyssning på ultrakortvåg eller mikrovåg, när såväl sändaren som mottagaren befinna sig på jordytan, är däremot begränsad till kortare avstånd, i stort sett motsvarande synvidden. Betydligt större avlyssningsdistanser kunna på dessa våglängder i allmänhet uppnås endast därest sändaren eller mottagaren eller båda befinna sig högt, såsom i flygplan. Som exempel kan nämnas, att man ansett sig böra räkna med  att fartygsekoradiostationer för ytspaning och eldledning regelbundet skulle kunna avlyssnas från kust eller andra fartyg på omkring 40 km avstånd, medan avlyssning från marken mot flygplan på 4000 m höjd (eller omvänt från flygplanet mot sändare på markytan)kan vara möjlig intill c:a 200 km.

För våra förhållanden innebär det sagda, att man från svenskt land torde kunna avlyssna ultrakort- eller mikrovågssändare på fartyg inom c:a 40 km avstånd samt under vissa omständigheter i trakten av Kemi, på Valsöarna, Åland, Bornholm, Rügen, Mön, östra Själland, Anholt, Läsö, Skagen och väster om Oslofjordens mynningsområde samt att man från fartyg, som närma sig kust- eller fartygssändare på c:a 40 km håll, kan avlyssna dessa. I övrigt torde mot främmande sändare på jordytan endast spaning i luften kunna ifrågakomma. Från flygplan torde man utan gränskränkning kunna avlyssna sändare inom ett åtminstone c:a 200 km djupt område bortom den främmande kusten eller gränsen.

För observation av flyg- eller projektilburna sändare lämpa sig stationer på jordytan. En och samma station kan bliva användbar för att iakttaga sändningar från flygplan inom vidsträckta områden, vilkas storlek tilltager med flygplanets etc. höjd. Sändningar från en V 2 på högsta höjd över svenskt område skulle, därest de skedde med tillräcklig effekt, kunna iakttagas inom större delen av landet.

Avlyssning från jordytan och från luften skilja sig så till vida som en ytstation, framför allt i land, kan medge användning av skrymmande och ömtålig apparatur, som icke lämpar sig för flygbruk. I viss mån skulle denna skillnad kunna utjämnas, därest de i ett flygplan mottagna signalerna kunde vidarebefordras på radio till en lämpligt belägen markstation för att uppmätas och registreras där. Dylika återutsändningar skulle emellertid ge främmande avlyssning möjlighet till inblick i verksamheten.

Skillnaden ur kostnadssynpunkt mellan ytavlyssning till lands och flygburen avlyssning blir avsevärd. Flygkostnaden måste anslås till åtminstone 450 kr per timme. Flygning erfordras ej blott för den egentliga avlyssningen utan jämväl för prov med apparaturen. Man torde icke med säkerhet kunna räkna på att med ett och samma flygplan utföra spaning under mer än omkring 400 timmar per år. – Även avlyssning från särskilt utsända fartyg måste av naturliga skäl komma att medföra betydande kostnader.

Erfarenheter från krig och övningar
Radaravlyssning har utförts i såväl tekniskt som operativt syfte under andra världskriget. Uppgifter härom föreligga från Tyskland, Storbritannien och Förenta staterna.

Beträffande sådan avlyssning, som riktat sig mot radiostyrning och liknande, finnas endast vissa uppgifter om engelska försök att följa tyska experiment med V-vapen. Otvivelaktigt är dylik avlyssning ett område, där en omfattande verksamhet kan förmodas pågå hos olika makter i samband med utvecklingen av fjärrstyrda vapen.

Den amerikanska ekoradioavlyssningen utvecklades från en blygsam begynnelse i början av 1943 vid Kiska vid Aleuterna under de följande krigsåren till en ganska omfattande verksamhet.

Amerikanska resurser för ER-avlyssning
Bland annat utrustades flygplan med ER-avlyssning som enda uppgift. Såsom dylika s.k. ”Ferrets” (illrar) användes B-17 Fortress på kortare distanser och på längre B-24 Liberator. I andra fall försågos bombflygplan vid sidan av beväpningen även med avlyssningsapparater. Detta har förekommit på olika flygplanstyper såsom B-25 Mitchell, B-26 Marauder, B-s9 Superfortress, PB4Y2 Privateer samt Catalina och Liberator. Efterhand installerades anordningar för avlyssning även på örlogsfartyg. Utöver de flygande eller flytande stationerna tillkommo avlyssningsstationer i land.

Resurserna för avlyssning blevo med tiden allt mera omfattande. Våren 1945 förfogade sålunda i stillahavsområdena arméflyget över troligen minst ett femtontal flygplan med utrustning för avlyssning. Härav voro 9 B-24 egentliga ”Ferrets” med såväl mottagare och analysatorer som pejlapparater. Marinflyget säges samtidigt ha enbart vid Filippinerna ha förfogat över ”ett ansenligt antal” Privateers med avlyssningsapparatur. Utvecklingen syntes leda till en avsevärd utökning av antalet flygplan med resurser för ER-avlyssning. I samtliga B-29 lära sålunda förberedelser ha varit vidtagna för eventuell installation av mottagare, varjämte marinflygets Privateer patrol bombers, av vilka enligt uppgift omkring 600 beställdes, redan från början konstruerats för installation av avlyssningsapparater. Enligt uppgifterna ha i Stilla havet vidare samtliga örlogsfartyg från och med jagare och uppåt i storleksordning samt alla de undervattensbåtar, där plats kunde beredas, utrustats för avlyssning.

Utforskande av fiendens markekoradio
Tillgängliga redogörelser beskriva övervägande, hur ekoradioavlyssning använts till utforskande av fiendens kust- och markekoradiostationer för att göra det möjligt att tysta, överrösta eller undvika dessa i samband med egna anfall. Dylika undersökningar synas ha varit en stående uppgift vid förberedelserna för invasionsföretag över hav. De utfördes mot Sicilien 1943 med en engelsk Wellinton-division och en amerikansk Ferret. Anfall mot Marshallöarna, Palau och Marianerna föregingos av sådan spaning liksom Normandie- och Riviera-invasionerna i juni och augusti 1944; innan de sista utforskade ett antal avlyssningsflygplan, ingående i ett flygspaningsförband, samt en markstation på Korsika de tyska ER-dispositionerna under intim samverkan med optisk flygspaning. Motsvarande gäller beträffande de följande landstigningarna på Leyte (okt.1944), Iwo Jima (febr.1945) samt Okinawa (april 1945). Den omfattande kännedom om japanska ekoradiostationer i sydvästra Stilla havet, som man på amerikansk sida skaffade sig genom systematisk spaning med avlyssnande flygplan och undervattensbåtar, utnyttjades även för att underlätta annan verksamhet än invasion mot mål i de områden, som behärskades av fienden. Som exempel har nämnts ett flygmineringsföretag mot Balikpapan på Borneo.

De amerikanska redogörelserna för ekoradioavlyssning av nu beskriven art torde ur svensk synpunkt ha särskilt värde med hänsyn till att liknande spaning kan ingå i förberedelserna för stormaktsföretag mot svenskt område.

Svenska försök 1946
I detta sammanhang kan nämnas, att i Sverige försök med sådan avlyssning företogos under flygvapenövningen 1946 från B-sidan mot A-sidans ekoradiostationer i huvudsakligt syfte att få en uppfattning om de senares åtkomlighet för dylik spaning. Försöken utfördes under samverkan mellan flygvapnet, forskningsanstalten och radioanstalten. För ändamålet disponerades ett på Gotland baserat flygplan av typ B3 med spaningsmottagare, samt mätutrustning för analysering av mottagna signaler. Egentlig pejlutrustning saknades. Fem flygningar om sammanlagt 18 timmar genomfördes. Under den första påträffades fyra ER-stationer vid Hanöbukten. Nästa företag ledde till lokalisering av stationer till områdena kring Utlklippan, Listershuvud, Sandhammaren, Falsterbo, Kullen och Mien. Under nästa flygning upptäcktes att en lucka i ekoradiosystemet medgav dold inflygning över den skånska östkusten i trakten av Magleby; däremot täckte stationernas verkningsområden varandra mellan Utklippan och Listershuvud. Genom fortsatt spaning samma dag påträffades en motsvarande lämplig inflygningsväg över Skånes sydkust mellan Ystad och Trelleborg. Dessa spaningsresultat utnyttjades sedermera vid planläggning av B-sidans bombföretag.

Försök under samma år med spaning mot främmande impulssändare hade mindre framgång, beroende bl.a. på olämplig materiel. Avlyssningen bedrevs från flygplan ur flygvapnet under andra halvåret, sammanlagt omkring 300 flygtimmar, från ett av marinens fartyg i södra Östersjön under tolv dagar i september samt från olika platser till lands under delar av hösten. Verksamheten inriktades mot området Åland – Fehmarn. Vid omkring hundratalet tillfällen iakttogs radiostationer av annan art än kommunikationssändare eller fyrar. I högst ett tiotal fall rörde det sig någorlunda säkert om ekoradio. En stor del av de övriga observationerna avsågo signaler, som till karaktären voro mycket lika dem, som uppstå vid användning av kortvågs- och diatermiapparater för medicinska ändamål. Sannolikt härrörde signalerna i fråga även från dylik eller annan utrustning för högfrekvensuppvärmning, till stor del säkerligen i Sverige. Övriga sändare voro antingen av sådan natur, att de nu ej kunna förklaras närmare, eller också otillräckligt detaljerade för att medgiva bestämning.

Avlyssning för ledning av störsändning m.m.
Ett andra område för ekoradioavlyssning har varit målspaning för direkt ledning av störsändningar och andra åtgärder mot fientlig ekoradio. Såväl i Europa som Stillahavsområdet har man – vad flygvapnen angår – härvid förfarit så att under bombföretagen två à tre flygplan (exempelvis B26, resp. B29) per flottilj varit utrustade med lyssningsmottagare och störsändare; när man med mottagarna konstaterat fientlig ekoradio, särskilt sådan för luftvärnseldledning, ha störsändarna kunnat inställas och startas, resp. skenmål av lämplig art utsläppas. Vid Filippinerna använde arméflyget ett par flygplan av typ B-25 Mitchell som ”radar busters” för lokalisering, störning, bombning och beskjutning av fiendens ekoradiostationer.

Flygvarning genom avlyssning
För det tredje har ekoradioavlyssningen kunnat användas för att upptäcka fiendens fartyg och flygplan.

Undervattenbåtar med avlyssningsapparater ha kunnat utnyttja dessa för målspaning: utan att riskera upptäckt genom att använda egen ER ha undervattensbåtarna kunnat nå kontakt med japanska örlogs- och transportfartyg, som röjts av sin ekoradio. Samma förfarande tillämpades av de tyska undervattensbåtarna.

Framför allt mot flygplan synes de beskrivna avlyssningstaktiken ha visat sig värdefull. Amerikanska fartyg av alla slag, kanske dock främst undervattensbåtar, ha i stor utsträckning lyckats bli varnade för anfall av fientliga flygstridskrafter genom att dessas mot havsytan riktade ekoradiostrålning kunnat avlyssnas i god tid, ofta redan innan man från flygplanet kunnat konstatera fartygens närvaro. Den härigenom vunna tidsfristen lär emot japanska torpedflygplan kunnat uppgå till en halv timme. Även i land lär man ha utnyttjat ER-avlyssning för att erhålla dylik förvarning för flyganfall (13th Air Force, Filippinerna).

De sist berörda krigserfarenheterna synas vara värda uppmärksamhet ur svensk synpunkt. Användningen i flygplan av radiosändare för navigering, spaning, eldutlösning och igenkänning är nu stadd i stark utveckling. Olika slags sändareutrustning har använts och användes i fjärrstyrda flygplan och i projektiler såsom glidbomber och fjärraketer samt i flygplan som kontrollera sådana. Allt detta synes öppna en möjlighet att i fred såväl som krig komplettera optisk och ekoradioluftbevakning med radaravlyssning från markstationer.

Böra de svenska försöken med radaravlyssning fortsätta?
Den nyss berörda möjligheten att använda radaravlyssning för luftbevakning är ett av skälen för fortsatta svenska avlyssningsförsök. Ett andra ligger däri, att användning i krig av störsändare nödvändigtvis förutsätter avlyssning, vilken bör vara uppbyggd i förväg. För det tredje torde den svenska ekoradion kunna skyddas bättre mot fientliga motåtgärder, om man genom avlyssning kunnat i tid finna dess svagheter ur denna synpunkt. Man bör slutligen också beakta, att avlyssning kan giva en viss inblick i den utveckling av radio för fjärrstyrning och andra ändamål, som nu pågår flerstädes.

Av dessa skäl förefaller det alltså lämpligt, att verksamheten fortsättes – trots de otvivelaktigt ganska betydande kostnader den måste draga.

Förslag till organisation och första verksamhet
Ehuru avlyssningen tills vidare måste vara av försökskaraktär i flera avseenden, torde den dock icke lämpligen kunna bedrivas på kortare sikt än tre à fyra år. Erfarenheterna från 1946 har tydligt visat, att en sådan verksamhet ej gärna kan improviseras hastigt, framför allt icke med Sveriges begränsade radiotekniska resurser. I mån av möjlighet bör man organisera verksamheten så, att den giver en viss beredskap för organisering av intensifierad spaning, därest en sådan skulle bliva erforderlig, till exempel vid förmodan om främmande verksamhet med fjärrvapen över svenskt område.

Innan planmässig radaravlyssning kan utföras måste apparatur anskaffas och personal utbildas. Dessa åtgärder komma antagligen att kräva ganska avsevärd tid. Särskilt anskaffningen av oundgänglig utrustning kan väntas möta svårigheter. Sättet för utnyttjande av personal och materiel kommer sedan säkert att växla avsevärt till följd av ändrade förhållanden och under intryck av oförutsedda erfarenheter under arbetets gång. Icke desto mindre torde det vara lämpligt att redan nu söka skissera en allmän plan såsom underlag för beräkning av de närmaste årens personal- och materielbehov.

Försöks- och utbildningsstation
Hur avlyssningen än inriktas, erfordras en central försöks- och utbildningsstation på marken. Denna bör förläggas till Stockholms närhet.

Lång- och kortvåg
Utöver den lång- och kortvågsavlyssning, som kan komma att bedrivas vid denna station, bör övervakning av dessa frekvensområden i form av stickprov utföras särskilt i Övre Norrland och lämpligen vid FRA lyssningsstationer.

Avlyssning från marken
Därest radaravlyssningen, som här tidigare föreslagits, främst skall tillgodose luftförsvarets behov och i första hand söka skaffa upplysningar om flyg- och projektilburna sändare, är det berättigat att avse relativt stora delar av resurserna för spaning från markytan. För inriktning av denna spaning erfordras då först smärre övervakningsstationer, så vitt möjligt automatiska. Dessa bör under tillräckligt långa perioder placeras intill sådana områden, där mest livlig och mångsidig flygverksamhet kan beräknas pågå. I första hand böra två stationer komma i fråga, varav en på Skånes sydvästra kust samt en på södra Gotland.

Utrustningen för en första, fullständigare markmätstation bör göras lätt flyttbar så att stationen utan allt för stor svårighet successivt kan insättas mot mål i olika områden.

Avlyssning från flygplan
Såsom framhållits i annat sammanhang kunna vissa avlyssningsuppgifter lösas endast från flygplan (i den mån icke undantagsvis bergstoppar eller ballonger kunna utnyttjas). En begränsning av radaravlyssning till att ske endast från jordytan skulle ur luftförsvarets synpunkt innebära att man helt avstode från spaning mot markradiostationer för t.ex. navigering eller fjärrstyrning och uteslutande vore hänvisad till eventuella uppgifter om flygburen motsvarande utrustning. Man skulle med andra ord icke på denna väg få någon kännedom om användningen av de navigeringssystem, där enbart marksändare användas. Möjligheterna att direkt iakttaga främmande artilleri- och luftvärnsekoradio samt alla slags av ekoradio på örlogsfartyg skulle vara så gott som obefintliga. Icke minst skulle det stöta på stora svårigheter att utan flygplan undersöka den svenska ekoradions egenskaper ur avlyssnings- och störnings- m.fl. synpunkter. Det föreslås därför, att utrustning för en andra mätstation anskaffas och avses för användning i flygplan.

Därest å ena sidan avlyssning från flygplan måste anses vara synnerligen önskvärd, är det å andra sidan tydligt, att de hittills använda flygplanen av typ B 3 varit föga lämpliga för uppgiften på grund av bl.a. alltför begränsad aktionsradie och topphöjd, bristande utrymme och otillräcklig strömförsörjning. Även om flygplan av typ B 3 D skulle kunna utnyttjas i fortsättningen, skulle likväl möjligheterna att bedriva en effektiv avlyssning vara starkt begränsade. Ett dylikt alternativ bör dock inte helt förkastas därest lämpligare flygplan ej kan disponeras. En av flygförvaltningen företagen utredning har emellertid givit vid handen, att ett enskilt företag skulle kunna utföra flygningarna med ett ur flera synpunkter lämpligt flygplan av typ Lockheed Hudson.

 För närvarande undersökes dessutom, huruvida ett avlyssningsflygplan skulle kunna utnyttjas även för andra ändamål, såsom forskningsanstaltens och försvarsgrenarnas materielförsök samt forskningsverksamhet inom och utom försvaret. Under alla omständigheter skulle det kunna användas vid radioanstaltens spaning mot kommunikation på ultrakortvåg och för parallellt med denna spaning bedriva avlyssningsförsök mot svenska ultrakortvågsstationer. Sådana försök äro önskvärda med hänsyn till att man numera måste räkna med främmande radiospaning från flygplan mot svensk signalering. Under de svenska försöken 1946 har ultrakortvågstelefoni från Hårsfjärden och Vaxholm samt polisradio i Stockholm kunnat avlyssnas nära Dagö, respektive över Gotska Sandön. Närmare praktiska prov rörande avlyssningsräckvidden för denna signalering återstå emellertid att utföra. Andra viktiga signalsystem, såsom t.ex. fasta ultrakortvågsanläggningar i Bodens fästning, ha över huvud taget icke kunnat undersökas ännu.

Avlyssning från fartyg
Avlyssning från fartyg under särskilda expeditioner torde kunna vara av stort värde för lösandet av vissa uppgifter. Det är därför önskvärt, att utrustning för en tredje mätstation anskaffas såsom allmän reserv och för användning till sjöss vid behov. Avlyssning på fartyg erfordrar omsorgsfulla förberedelser ombord, såsom ett ingående studium av elektriska störningskällor för undvikande av att impulser från dessa förväxlas med främmande sändningar. Det skulle vara värdefullt ur synpunkten av den spaningsberedskap, som ovan angivits vara önskvärd, om ett lämpligt fartyg ur flottan kunde förberedas såtillvida, att uppställningsplatser och strömförsörjning för apparatur ordnades samt fartygets störningar vid gång undersöktes.

De här framlagda förslagen innebära alltså att radaravlyssning skulle utföras vid två övervakningsstationer med begränsad utrustning samt tre fullständigare mätstationer, varav en på marken, en i flygplan och en vid behov till sjöss.

Personal
För bemanning av de föreslagna stationerna skulle erfordras sammanlagt åtta observatörer. Två av dessa böra vara ingenjörer (STI eller jämförligt) medan övriga kunna vara radiotelegrafister eller motsvarande. Samtliga observatörer förutsättas undergå särskild utbildning för radaravlyssning. Två eller helst flera böra dessutom ha erhållit viss elementär flygsäkerhetsutbildning. Vidare erfordras en särskild radiohantverkare. – Vissa uppgifter torde kunna lösas genom medverkan av olika myndigheter utan att särskild personal här behöver beräknas för dessa ändamål. Sålunda förutsättes att dels övervakningsstationerna betjänas av kommunikationsradiospanare ur radioanstalten, dels forskningsanstalten ombesörjer konstruktion av och försök med apparatur jämte utarbetande av förslag till tekniskt lämpligt utförande av avlyssningen samt bearbetar observationerna, dels ock planläggning och utredningar samt omedelbar ledning av spaningen utföras av personal ur radioanstalten.

Den första avlyssningen
Även därest de här föreslagna resurserna ställas till förfogande för radaravlyssning, innebär detta icke att en effektiv avlyssning av främmande sändningar kan taga sin början omedelbart. Det rör sig här om en så komplicerad och för all personal mer eller mindre ny verksamhet, att avsevärd tid först måste ägnas åt avlyssningsförsök mot på förhand kända mål. Därför torde det falla sig naturligt, att till en början rikta spaningen även mot sådana makter, vars ekoradioapparatur m.m. är relativt väl känd i förväg. Framför allt böra möjligheterna för provspaning mot svenska sändare utnyttjas omsorgsfullt icke blott som förberedelse för senare utåtriktad spaning utan även som ett nödvändigt led i utvecklingen av de svenska ekoradioorganisationerna och särskilt dessa skydd mot fientliga motåtgärder. Utan att någonsin lämna denna senare viktiga uppgift ur sikte kan radaravlyssningen därefter så småningom vändas mot de avsedda målen bortom Sveriges gränser.

Kostnader
För radaravlyssning enligt det ovan framlagda förslaget erfordras apparatur inklusive serviceutrustning för en sammanlagd engångskostnad, vilken på grund av de synnerligen svårbedömbara anskaffningsmöjligheterna icke kan beräknas noggrant, men som bör uppskattas till c:a 300,000 kronor.

Vid fullt uppsatt organisation skulle de årliga kostnaderna utom för flygning uppgå till c:a 100,000 kronor, varav för avlöningar samt rese- och traktamentsersättningar 70,000 resp. 24,000 kronor; övriga kostnader uppkomma främst genom förbrukning av fotomateriel, förhyrning av lokaler samt installationsarbeten. Flygning under 400 timmar beräknas draga en kostnad av omkring 270,000 kronor. Den sammanlagda årskostnaden skulle alltså bliva 100,000 + 270,000 = 370,000 kronor.